onsdag 9 oktober 2013

Rolling in the deep

En gång var det sommar och i det stilla, svarta vattnet simmade två rakt ut i det vilda igen. Nattmånen följde deras varma kroppar som en strålkastare, stjärnornas himmelska mönster speglade sig i ytan, utbredd som en oändlig, tunn hinna över just denna plats på jorden. Denna vackra. Livets klockor slutade att slå. En katt spanade över klipporna när två nakna kroppar, insvepta i varandras öden, mötte gryningen på bryggan. Vin direkt ur flaskan. Några kastade stenars kluckande möte med havet. Och dess predestinerade vandring mot botten. De vilar ut där nu. Och morgonen kom och försvann och blev till nya dagar, nya nätter. Sommarens trolska ansikte hängde envist kvar, innan de till slut gav vika för det förestående mörka. Det blev så tydligt just i år. Knappt hann septembervindarna dra in över staden förrän den där starka, varma kvinnan som så många gånger burit mig i sina armar gav upp och vandrade vidare. Jag sjöng Magnells Nu faller mörkret som en sista hälsning på vägen till evigheten, slutet - eller: de nya äventyren på andra sidan hösten.

måndag 30 juli 2012

Avd 21


Liten blir stor. Den som nyss var en pojke är en man i dag. Våra liv fladdrar förbi och försvinner. Några av oss brinner fort och intensivt. Andra långsamt. Men vi är likar, vi föds och vi dör, men vi fick inte alla samma förutsättningar att fungera. Ett liv. Vad är det värt? Allt. Och inte ett jävla piss. Man ska ta vara på det, man vet det, men vad är det man ska ta vara på? Livet rusar fram i expressfart och sedan ska vi dö. Sägs det. Andra liv kryper fram, långsamt. Dagarna blir fragment utan innehåll, som variga sår på en oformlig jättekropp. Veckorna blir till månader och år, men utan fasta konturer. Om livet är en fest – då är man en objuden gäst på den festen.
Vad har man för val när man redan provat allt? Svaret på livets frågor kryper undan, som insekter, så fort han tänder sin belysning. Han har försökt med allt från renat till religion. Med enda resultat som följd att han lik förbannat landat på sina smutsiga knän igen. Allting kommer igen. Han försöker att hitta de ljusa stunderna i det där mörka valvet jag berättade om innan och nog finns dom, men dom ligger nog underst i högen, nästan omöjliga att finna. 

lördag 23 juni 2012

Mellan himmel och jord

Det är juni och det är kallt.
Vindarna river och sliter i träden och i välter den sorgsna tomatplantan på balkongen, rönnträdens mjuka grenar ligger som bågar i luften.
Jag för en envis kamp mot vädrets makter.
Så här när ännu en sommarsemester står för dörren blir jag rastlös och tyngd av krav och förväntningar om hur det borde vara. Resekatalogernas tillrättalagda strandbilder och all inclusive-erbjudanden spottar mig i ansiktet.
Jag försöker hålla modet uppe med fotbolls-EM och Springsteen.
Wrecking Ball.
Vilken monumental platta det är.
Om en månad ser jag honom på Ullevis scen. Med, antar jag, påkopplad turbo men utan Big Man.
Det krävdes tydligen en hel blåssektion för att fylla ut luckan efter den störste.
Jag har haft ett längre uppehåll här, men jag har saknat inspiration och idéer.
Det där dramat jag påbörjade fick också ofrivilligt vila, men plötsligt så öppnade sig kranarna, det flödande, orden och tankarna forsade likt ett brant fall om våren.
Och jag skrev.
I timmar.
Och jag fick ett handskrivet brev - bara en sån sak! - och kanske gjorde det mig hungrig igen, nu känner jag för första gången sedan Baksidan att jag kanske är någonting på spåret.
Det måste kännas i hjärtat.
Annars. Inte.
Språket och berättande måste jaga likgiltigheten åt helvete, för min del kan det i annat fall kvitta.
Den som inte berör har i någon mening också misslyckats.
Mona Sahlin satt i TV4 och pratade om sitt förhållande till musik.
Hon sjöng Waitin´on a sunny day.
Rörande. Och berättade som en tonåring på en pojkbandskonsert om sitt möte med New Jerseys finest.
Det var inte utan att man fick varma känslor.
Bra tv, helt klart.
Sahlin är passionerad - åtminstone när hon får tala om musik. Sin musik. Och jag tycker att hon svarade bra på frågan om hon var orolig för att omgivningen inte skulle ta hennes populärkulturella intresse på allvar.
"Bara för att en upplevelse delas av många människor - gör det upplevelsen i sig mindre värd?"
Apropå jättekonserter i Göteborg.
Exempelvis.
Föreställningen som nu börjar få konturer kallar jag förresten för Mellan himmel och jord.
Det är en berättelse som ställer frågan om människovärdet på sin spets.
Och vad avsaknaden av kärlek kan göra med ett barn.
Vanvårdsutredningen och frågan om statlig kompensation för de bortglömda barnen finns där förstås.
Om du får din barndom stulen av kärlekslösa vuxna - vad är det då värt så här i efterhand?
Jag har träffat de vuxna exemplaren.
Med sin dagliga kamp för att klara dagen, men sina väskor så fulla av sorg och svärta att de går på knäna.
Om de ens reser sig.
Men de andas, precis som du och jag, det är vad de gör, här mellan himmel och jord.
 

torsdag 10 maj 2012

Lika barn leka bäst

Det är höstlikt därute. Som att allting väntar på den avgörande skjutsen över de grönskande trösklarna och in i det nya. Små, försiktiga regnstänk på rutan. Mannen på andra sidan duckar inte inför årstidernas benägenhet att hålla fast i varandra, att tjurigt stå kvar och vänta, utan att släppa det ljusa och varma före i kön.
Han röker och röker i sina tunna byxor och sin svarta tröja.
På nätterna ser han tv-serier på datorn.
Det har han berättat.
Tjugo minuter skapad intrig och sedan: cigaretter.
En till synes enahanda ritual.
Vi brukar hälsa på varandra, en gång bad han mig att ta en bild på honom.
Då krängde han en ishockeytröja över den svarta.
Nu ser jag honom stå med foten lutad mot muren, han fimpar och spottar.
Han är som en sång av Markus Krunegård.
Nästan ingen jag vet skriver texter som han gör.
Han är briljant.
Lyssna på Askan är den bästa jorden, Hollywood Hills, Lika barn leka bra eller för den delen Korellreven & Vintergatan. 
Språkets lekfullhet: referenserna, fantasierna, idéerna - så kliniskt handspritat från popvärldens återanvända klichéer.
Love Antell är nästan samma skärpa.
Vidunderlig i sina bästa ögonblick.
Som ett soundtrack till verkligheten.

måndag 9 april 2012

i detta nu

Dessa år,
dagar utan namn och innehåll,
som jag hoppades
Dessa år,
som krupit upp och lagt sig till ro kring mina ögon,
de undviker sig själva i spegelglaset
Dessa år,
en oformlig massa av tid och möten och människor och platser,
sammanpressat till den jag blev
Jag kastar livbojen i kärlekens flod

söndag 5 februari 2012

Hommage till TF

Den stora skandalen bar svart och rött, var barfota och skakade om den svenska vardagsrumsidyllens grundvalar. Som en osnuten installation från konstfack rakt in musikbranschens mest konservativa bastion: Melodifestivalen. Thorsten Flinck stoppade in allt det där som den stora musiktävlingen vanligtvis inte handlar om. Svärta, passion, punk, äkthet. Det var alldeles uppriktigt det bästa och viktigaste schlagernummer jag sett. Någonsin. Men jag insåg och inser att rikets mest begåvade tokstolle till slut skulle bli too much för husvagnscamparna med sin tyskimporterade burköl och fruktsodagroggar.
Jag var annars rätt tilltalad av tanken på och metoden att trycka in rätt man i fel sammanhang och blunda och hoppas och se vad som händer.
I tio år, minst, har jag på olika sätt slagit följe med Thorsten Flinck. Jag har sett honom på film, på teaterscenen, med band och en slips runt pannan, hört honom bekräfta sin himmelsvida kärlek till Björn Afzelius och hört honom recitera Strindberg. Och jag har intervjuat honom. Han ringde mig två timmar efter utsatt tid, sa att om han sluddrade berodde på att han fått morfin hos tandläkaren och berättade sedan hur han varit bofast i Mariahissen innan han bestämde sig för att spela in det suveräna albumet Vildvuxna rosor.
Sådant glömmer man inte.
Alllt annat glömmer man.
Som vem som kan fyra i fjol.
Texten till vilken-jävla-schlager-som-helst.
Vad man åt till lunch förra tisdagen.
Vem som gjorde vad och när.
Men inte Thorsten.
Aldrig.
Sverige behöver människor som vågar prata om kärlek, som vågar ta ställning, som vågar visa sig svaga och sårbara och sköra, som representerar de mjuka värdena, som går barfota och som inte skäms ett dugg för att knyta näven och gå med sträckt rygg till tonerna av Medan bomberna faller.
Ibland känns det som att det här landet pestsmittats av framgångsideal som finurligt sopar undan allt det som hamnat utanför ramen.
Då finns han där som en nyttig påminnelse om att livet inte alltid är en solariebränd innerstadshy med besparingar, bostadsrätter, shoppingresor till New York och fulla matkassar när det är fyra dagar till lön.
En livets krokiga pil avfyrad med skakig hand in i chipsskålarna och den oförstörda tvåsamhetsidyllen.
Att han sedan bjöd på en Thorstenkram (tydligen med tillhörande hand på ung rumpa) kan man ju förstås tycka vara plumpt och ogenomtänkt.
Själv känner jag mig ungefär lika upprörd som efter ett Lotta Engberg-sexskämt om Måns Zelmerlöw. Alltså inte alls. Alltså oberörd. Men fascinerad. Över uppståndelsen. Emellanåt är Sverige en krökt och högmoralistisk skitnation, där befolkningen fastnat i en fuktig och ständigt pågående 69:a med kvällspressens allra löpsedelskåtaste vikarier.
Tur att då finns någon som faktiskt reser sig igen.


tisdag 3 januari 2012

Stormarna hinner inte lägga sig, förrän nya vilda, vindar störtdyker mot rutor och tak. Riv ner några takpannor och du har gjort dig ett namn: Dagmar, Gudrun, Emil, Per.
Känslan är att höstens svartaste nätter klonat sig och adopterat den årstid då man ska pulsa fram i snön. Det blev alltså en grön jul, såtillvida att gräsmattorna var gröna och leriga. Grön och fridfull och med barn som kom och gick och som drunknade bakom det till synes gränslösa konsumtionssamhällets spår och rester. Men jag ska inte svära mig fri, jag är en del av det, med få få undantag är vi det alla, det ska fan mycket till för att gå i opposition i december. 2011 var ett förbannat skitår i många avseenden, men jag lärde mig åtminstone att sänka garden, att säga nej ibland, att inte alltid klättre vidare, skrika högst eller hamna först i kön. Ett år utan Det-Stora-Projektet. Och ett år när livets förgänglighet smärtsamt påminde mig om vad som väntar oss alla. Och inte bara en gång. Döden fick jobba hårt i fjol, den djäveln.
Men jag håller hårt om de ljusa stunderna: människorna som håller kärleken vid liv, som utmanar och som i likgiltighetens tidevarv tror på något, de som vägrar kapitulera för det enkla - jag mötte några av dem 2011.
Nu är det januari, tidig morgon, molnen som i natt täckte månen har dragit förbi. Vi satt i en bil på väg österut och talade om något viktigt. Om upprättelse, sanning, människosyn, om det samhälle vi lever i. Att vi kanske alla nöjer oss med halvkvävda sagor om vi bara har rätt man att offra. Om bara den som stryker med har tilräckligt skitiga kläder och tillräckligt dålig tandhygien.
Nåväl: nog finner jag det en smula märkligt att vi i bostadskrisens Sverige faktiskt river lägenhetshus. I dag ska alla trängas på samma yta, i samma stad, i samma bransch, på samma krogar, runt samma bord och kvar bakom sig lämnas folkhemmets övergivna trerummare i stenhögar och ruiner. Raserade hem, tvångsförflyttning, sorg och tårar bland alla dem som skapade sina hem på landets bakgårdar, gjorde misstaget att trivas och därför blev utan biljett när det stora framgångståget mot den stora staden dånade fram i expresshastighet.
Snart slår grävskoporna sina obarmhärtiga klor i liv och minnen.
Vi bygger, glömmer och river med intervaller på 50-60 år och har samtidigt 200 människor bara i det här länet som enligt statistiken saknar fast adress och tak över huvudet.
Det är en märkligt tid vi lever i.
Tur då att First Aid Kit sjunger så sagolikt vackert denna morgon.